veckan är bokad

nu är denna vecka bokad med lite aktiviteter. först på tisdag ska vi äntligen till habben och träffa teamet ska bli spännande. Sen på torsdag hade vi fått en tid till Hailie hos tandläkaren inne i stan. Det är bara information om hur man ska borsta tänderna och lite råd och tips, kan ju vara bra då hon redan har två små gaddarna nere. =)

Annars i helgen snarare igår slog en tanke mig faktiskt av att titta på ett program som heter minröjarna. En soldat där klev på en mina i afganhistan och förlorade bägge benen och halva vänster armen. Han hade en fru och två barn. Vilken himla omställning och livet måste ju ställas helt på ända efter det. Undra vilken sorts hjälp dom får att komma vidare i livet ja menar från att ha kunnat göra allt så ska man göra om det igen fast på ett annat sätt.

Där måste ju dysmelisterna komma bra till hands att kunna ge bra tips och råd, kanske sånt som man inte tänker på eller ja bara att klara av vardagliga situationer och hur det är att leva utan och med protes. Detta gör mig inspirerad av att man kan knyta ihop dom med att hjälpa andra som förlorat sina lemmar senare i livet, hur man ska klara av vardagliga sysslor typ som en hjälp i rehabliteringen av den krigsskadade.

Det som kan vara är ju att som dysmelist lider man inte av fantomsmärtor och man har hellre inget minne av hur det är att leva med alla lemmar som andra människor som förlorat sina men som kommer ihåg hur det var att hålla i kanske en kopp med just den handen eller hur det var att gå med båda benen.

Dom kanske skulle bli inspirerade av att se dom här små klara av steg för steg att gå och hålla fast saker, knyta skor, klä på sig och gör andra aktiviteter som ingen annan tror dom klarar.

Att vi som dysmeliföräldrar kan ge tips, stöd och råd till krigsskadades anhöriga hur det är att stötta och hjälpa till i livet för att det ska fungera som vilket annat liv som helst. Det enda som är skillnaden är att som dysmelist så har man inga fantomsmärtor och man är helt enkelt född utan sin lem eller lemmar. Den som har förlorat en kroppsdel senare i livet kan däremot ha smärta och det kan vara svårt att acceptera vad som hänt och sen att det blir att lära om sig att klara sig som man alltid gjort tidigare.

Det är för mig väldigt intressant att om man kan utbyta mer erfarenheter med andra utanför dysmelin. Kanske till och med hjälpa andra, det kan vara något att spåna på. Det skulle även vara kul att få informera mer människor om det vi gick igenom och att få fler folk att veta vad det är för något och att det faktiskt finns. Och en sak till det kan drabba vem som helst.