Uppe med tuppen? det är i alla fall jag vaknade före Mattias larm.
Har sovit lite halv dåligt. Vaknat av att jag sparkat av mig täcket, sen vaknade jag av att ja dreglade på kudden så den va blöt och sen att hela axeln ha domnat.
Gud jag måste verkligen låta jätte charmig när jag sover :p
Nu har jag gått 2 dagar över det beräknade datumet. Jag har inte riktigt känt igen mig själv på hela helgen och veckan. Som nu på morgonen så fick jag världens mensvärk och jag trodde verkligen att det var dags men nej tydligen inte ännu.
Jag har bara gått över två dagar och är redan jätte less på att vänta. Jag kan förstå dom som går över veckan att man lessnar och till slut gör allt för att ungen ska komma ut.
Man kan ju det här nu och det börjar nästan bli tråkigt =) Nu vill man ju se krabaten som ligger gör en massa rörelser i magen. Man vill få ett ansikte på namnet och den lilla personligheten.
I förgår hade vi min sambos barndomskompis förbi på ett besök hon ha fått en pojke för bara en månad sen. Han var ju så söt han påminde lite om Toker i snövit. Men han var så söt och lugn inte ett ljud i från sig förutom några fina leenden.
Det kändes så konstigt att hålla en sån liten människa i famnen och det var ännu mer konstigt att hålla någon annans för man blir lite mer försiktigare då och är rädd att man ska göra dom illa. Mattias var väldigt fascinerad av hans fötter och händer för dom var så små. Det är helt otroligt hur liten man kan vara. Mattias fick hålla den lilla handen med pekfingret och då somnade pojken på vårt köksbord och höll i mattias finger hela tiden. Det var så otroligt gulligt skulle verkligen ha tagit kort. =)
Vi satt och diskuterade lite om reaktionerna och det angående att Hailie har dysmeli. Carro, min sambos barndomskompis berättade att hon kände som att hon hamnade i en kris själv. Då hon också var gravid vid det tillfället då vi fick beskedet om dysmeli. Att oron för att det kunde hända henne också eller att det skulle vara något annat fel. Hon hade åkt till kyrkan här i byn för det var en tjej som skulle sjunga och hon saknade bägge armarna och ett ben. Carro ville se hur hon klarade av det för att på ett sätt få en bekräftelse på att vår dotter kommer att klara sig.
Det är ju ett sätt att bearbeta sin oro. Jag tror att i dagens läge förväntar man sig inte att det ska vara något fel på barnet för man litar ju helt och fullt på sin egen kropp och sjukvården att allt ska vara bra. Det är ju faktiskt helt otroligt att det är så många barn som föds friska med tanke på att vår kropp ska utveckla en hel människa utan problem.
Men just dysmeli är så ovanligt att när man berättar det för sköterskor och annat folk som jobbar inom vården så har dom aldrig hört talas om det. Min sambos överläkare hade inte heller hört det och hon sköter ju hela hjärtavdelningen på sjukhuset men hon hade aldrig hört något liknande.
Det kanske till och med skulle vara så att sjukvården behöver bli lite mer upplyst om en sådan här sak.
Men vi får väl se hur dom reagerar när Hailie väl ha bestämt sig för att komma ut.
Ha en toppen dag så hörs vi !! =) kramar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar