Ultraljudet!

Jahapp fick åka hem med en absolut mindre glad Hailie, efter sjukhuset. Eller snarare en väldigt arg och ledsen Hailie. Själv var jag inte heller så nöjd och kan förstå att hon blev ledsen.

Hailie har varit på bra humör hela dagen ha legat vaken och skrattat m.m men sen när vi kom till salen där vi skulle göra ultraljud, så frågade dom när hon senast var vägd och mätt. Tydligen har inte vår barnmorska på BVC skrivit in vikt och sånt på datorn så sjukhuset kunde inte se hur mycket hon vägde osv.

Blir så förbannad att allt sånt är så jäkla viktigt för dom så det blir åt fel håll, det blir inte en hälsosam syn på det hela tycker jag. Fick ju klä av Hailie alla kläder och lägga henne på vågen och hon tycker det är så jobbigt, hon skrek men inte så farligt i början.

Sen skulle hon få ligga på britsen och göra ultraljud då fick hon på sig en ren blöja, och hon fick en tjock, stor, mjuk kudde att ligga på. Men då skulle dom göra EKG på henne en massa sladdar och klistergrejor över hela kroppen. Hailie skrek högre och tyckte det var jobbigt då också, sen när dom tog bort dom så självklart det blir ju lite som att dra bort plåster fast på mer än tio ställen över kroppen.

Detta besök var tydligen inte rutin besök som barnläkaren hade sagt till oss det, var nämligen bokat för UTREDNINGEN som dom la fram det, jag blev väldigt frågande och ställd att dom har startat någon form av utredning på vår dotter för att utesluta andra fysiska sjukdomar eller fel.

I alla fall allting såg bra ut på ultraljudet det fanns inga fel och hon mår bra. Ultraljudet tog en jäkla tid och det var drygt att sitta och titta också. Plus att hon ville hela tiden att Hailie skulle vara tyst och snäll så hon fick sockervatten typ så hon skulle bli lugn. Ja det funkar ju så bra på vår dotter med hennes humör, det blir ju inte bättre när hon är upprörd också.

Det blev inte bättre heller för dom skulle mäta hur hon syresätter sig också och det funkade inte heller så bra för Hailie var inte med på noterna att sköterskan skulle ta i henne (säkert med kalla händer också).

Skickar dom en till kallelse så ska ja be dom dra så långt pepparn växer för det känns att dom är bara nyfikna på fel sätt. Man talar väl ändå om för föräldrarna om man har startat en utredning av deras barn, plus fattar ja inte varför man har startat en om man redan vet vad som har hänt barnet.

Sist men inte minst, det som gjorde mig ännu mindre glad, vi skulle lämna ett blodprov. Sköterskan var så ostadig på handen att hon gjorde att blodkärlet i Hailies hand sprack sönder så det blev världens största bubbla på handen den finns kvar ännu. Sen stack hon om i samma hand eftersom det bara finns en hand att sticka i. Hailie var så ledsen och under hela besöket före sticket så höll hon i mig runt pekfingret stenhårt.

Stackars mammas flicka! Nu sover hon i alla fall och är helt slut.