Kuratorn.

När man väl tycker att man har pratat med alla läkare, barnmorskor osv. så ringer nästa person. Igår eftermiddag ringde nämligen en kurator från sjukhuset. Vi visste att hon skulle ringa för att få hjälp med vad som kommer att hända med sjukresor osv. Men det lät inte som att de va verkligen därför hon ringde. Eller de va inte därför hon ringde.

Som sagt läkarna verkar tycka att vi borde vara med chockade, upprörda eller lite mer oroliga över att Hailie saknar en lem. Men det är snarare tvärtom för oss.
Kuratorn frågade hur vi ställde oss till det här, om de var en chock när hon föddes, hur vi ställer oss till de och hur omgivningen har bemött henne och oss.

Som jag sa till henne och som jag sagt till alla andra som frågat i och med att vi hade sån tur att upptäcka det i tidigt i graviditeten så har man hunnit bearbetat sig genom dom olika stadier som man gör i sån här situation.

Chocken, det är alltid en chock att få veta något som rör ens barn och framför allt när man får det framlagt som att det hade varit något mer fel på henne.

Information:  ta reda på mer fakta och få mer inblick och förståelse för vad detta innebär och vad det beror på. Hur kommer framtiden att se ut och finns det fler med detta som man kan ta hjälp utav?

Acceptera:  Acceptera utseendet och ställa in sig mentalt på hur det eventuellt kan se ut. Att inte göra det större än vad det är utan behandla det som om det vore de mest naturliga i hela världen.

Prata: Att inte vara rädd att prata om det med omgivningen och framförallt med varandra.

Vi har som sagt var fortfarande accepterat och bearbetat att Hailie kommer se speciell ut men för oss så ser vi henne som vilken unge som helst.
Vi kommer inte behöva gå och prata med kuratorn så länge vi inte känner att det är något som beskymrar oss så det kändes väldigt skönt.